South by Southwest. Det tog mig länge att förstå vad SXSW egentligen betydde, inte så mycket själva orden utan hur det skulle komma att påverka mig. Förra året kändes det som ett äventyr, speciellt när vi kommit till Austin. För SXSW är inte som någon annan konferens jag varit på. En organiserad storm. Du kastas ut på havet, var du hoppar mellan träplankor för att hålla dig ovan ytan. Ibland faller du ner. Sjunker djupt ner i en soffa på Starbucks eller tar en gratis öl i ett tält strax intill de stora konferenssalarna. Överallt pågår samtal du önskar du kunna höra. På SXSW är alla som dig. Egentligen vet vi inte vad fan vi sysslar med, som Michael på Ocupop säger. Obama vet inte det. Madonna vet inte det. Världens bästa hockeyspelare vet inte det. Vi vet inte, men vi gör. Vi gör det för vi älskar vårt jobb.
SXSW handlar också om personlig utveckling. Bortom alla margaritas och fish tacos på Uncle Julios finns det en osynlig knapp alla deltagare trycker på då de stiger in på Austin Convention Center, var många av föreläsningarna äger rum och var man också hämtar sin badge, en lapp med namn, företag och land på. För när vi är på SXSW är vi nybörjare allihop. Vi drar ett streck över gamla konventioner och drar i oss nya intryck. Nu sitter jag här hemma i Luleå utan några egentliga svar eller lösningar – men med tusen konkreta frågor. Under året och fram till nästa SXSW ska jag söka de svaren. Djupt nere i min själ hittar jag endel som handlar om min egen drivkraft, synsätt och kreativitet. Andra hittar jag i diskussion med andra, i böcker eller genom de kontakter jag etablerat under konferensen. Nu vet jag vad jag ska fråga!
